Sleepless in Stockholm
Älskade stad.
Den som säger att det bästa i livet är gratis, denne har inte levt på riktigt. För det kostar, en hel massa sömnlöshet och värk... i muskler man inte ens visste man hade. Inte för att klaga, för som kompensation vet man verkligen att man lever tack vare värken i mag- och kindmusklerna, som vi nu är väl medvetna om att vi har! (Haha!)
Sömnlös, som jag är, för att jag gjort exakt det jag sa att jag inte skulle göra (inte sova) men jag kan inte motstå. Jag kan inte kämpa emot det jag så gärna vill göra. Jag sitter här (om jag inte är i köket och kollar om det är något jag kan göra) och funderar på hur jag alltid lyckas finna mig i sådana här situationer. Där jag måste välja mellan det jag vill ha och den jag vill vara... är jag dum (läs; för snäll) eller kräver jag alldeles för mycket av detta ting vi kallar LIVET?
Jag är inte ens trött längre, hjärnan går i högvarv, jag skulle kunna vara vaken för alltid känns det som, eller tills jag börjar hallucinera...(?) Och jag tänker; gumman lilla, hur ska du klara av det här? Men det fixar väl sig? Det ordnar ju sig alltid. Vilket det gör, varje gång. Allting har alltid ordnat sig, allting har alltid blivit bra till slut... Allting, förrutom det där, det där som jag önskar allra allra mest.
Fucking varför? Har allt blivit bra för att jag inte ska förlora tron och invänta det när tiden är inne? Eller ska jag helt enkelt sluta fred med tanken att det bara inte kommer hända, aldrig någonsin? Att jag ska acceptera det som ÄR. Vilket jag omedvetet gör genom att välja att vara den jag är... För om jag skulle gå ut efter det jag vill ha, så är detta helt klart fel metod. Jag vet, jag vet, jag vet! Men det jag inte vet är varför den här magkänslan säger att det är rätt, när det gör så jävla ont.
Nå ja, hörs om några timmar... I fucking Love You!
