E D I T A

Här tänkte jag äta chips till middag, chips med dipp. Så poppade frågan varför? upp i huvudet. Och jag vet ju exakt varför. För den här känslan som jag helt ärligt egentligen verkligen hatar, den lever kvar i mig. Den byter form då och då, men den växer sig bara starkare. Jag tystar och trycker ner den så här. Ja, precis, jag tröstäter. Surpriced?
Jag tog en lång promenad istället, rensa skallen tänkte jag... Men trycket över bröstet försvann inte, osäkerheten som skapas och blandas med sorg förvandlas sakta till irritation. Den går lätt över till ilska om jag inte är försiktig, den här gången kan det gå riktigt illa. Allting kan gå förlorat.
Och denna längtan... den går gärna hand i hand med rädsla. Rädslan för tanken tänk om? och tänk om inte? Rädslan för det som kommer att ske. Snart. För längtan kommer att vara starkare än någonsin och för att stoltheten kommer då att stå i vägen. Rädsla för att frysa till is.

Promenaden var inte till så stor nytta. Fick bara extra mycket syra till hjärnan. Det blir chips ändå. At least to gain the calories I've lost...