E D I T A

Så söta alla som skickat gulliga mess... så jag vill först säga att meningen inte var att stänga ut er utan att stänga in mig. Jag behövde tid med min tankar. Jag var frånvarande, jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Därför valde jag att försvinna ett tag. Lika bra, bättre än att försöka låtsas hänga med och vara närvarande.


Nu är det iallafall klart, som ny, omformaterad, installerat ett starkt jävla virusskydd med en feting brandvägg. Haha! Första dagen kändes det som om en lite fågels kvittrande skulle kunna sänka mig. Djup ner i något mörker där jag inte ens skulle våga öppna ögonen för att hitta vägen ut... Jo, jag skulle kunna sitta här och beskriva, måla upp allting med fina ord.. men det finns inget vackert med besvikelse. Den verkligeheten som jag ägde, som var bara min, den rasade, kabom sa det och jag var vilse. Nästan lite som Alice... hahaha! Gud vad komiskt detta är nu! Nå ja! Jag var tvungen att omprioritera, det är det det handlar om.

Jag måste klargöra en sak också, jag skäms inte för vad jag känner eller tycker. Därför ger jag fan i om det är en närstående eller en främling som kan läsa det här... It wont make any difference to me.

Så vad är det jag har gjort? Jag har varit med Mario (Super alltså) mestadels, vi har tillsammans letat efter stjärnor som öppnar upp nya dörrar och nya vägar... Grymt va? Det var skönt, han frågade inte mycket, han hakade bara på, dit jag vill, dit gick vi.. hihi, trogen kamrat den där! Jag försökte med Assasins, hugga ner folk, var inget för mig.. Försökte med GTA också, det funkade inte heller.. dammit.

Och jag såg ju det här komma, jag kände det... men rädslan att frysa till is behövde jag inte ta så negativt. Nu ska det bli lite mer jag igen och lite mindre du. Man lär sig varje dag, och nu har jag lärt mig ännu en läxa. Alla kan inte hantera saker på ett vuxet sätt, tyvärr. Ja, jag tappade fotfästet, men återfick det snabbt igen, helt ärligt, mycket snabbare än jag trodde. Jag trodde det skulle vara mycket värre, svårare... Men det är väl lika bra att förbereda sig på det värsta och klara det galant. Efter alla gånger så har jag väl lärt mig. Så det viktigaste utav allt är ju att min verklighet är i min ägo igen, och jag ändrar fortfarande inte på mig för någon, eller något.
Detta blir då sista inlägget i kategorin These Thoughts, utav uppenbara skäl;
alltför mycket stolthet.

Här tänkte jag äta chips till middag, chips med dipp. Så poppade frågan varför? upp i huvudet. Och jag vet ju exakt varför. För den här känslan som jag helt ärligt egentligen verkligen hatar, den lever kvar i mig. Den byter form då och då, men den växer sig bara starkare. Jag tystar och trycker ner den så här. Ja, precis, jag tröstäter. Surpriced?
Jag tog en lång promenad istället, rensa skallen tänkte jag... Men trycket över bröstet försvann inte, osäkerheten som skapas och blandas med sorg förvandlas sakta till irritation. Den går lätt över till ilska om jag inte är försiktig, den här gången kan det gå riktigt illa. Allting kan gå förlorat.
Och denna längtan... den går gärna hand i hand med rädsla. Rädslan för tanken tänk om? och tänk om inte? Rädslan för det som kommer att ske. Snart. För längtan kommer att vara starkare än någonsin och för att stoltheten kommer då att stå i vägen. Rädsla för att frysa till is.

Promenaden var inte till så stor nytta. Fick bara extra mycket syra till hjärnan. Det blir chips ändå. At least to gain the calories I've lost...

Nu tänder jag en cigg fastän jag inte är sugen... Nu önskar jag du vore här, fastän jag egentligen inte alls vill ha dig här... Nu är en sån stund jag önskar jag kunde slippa.
Eller? Är det bara så för att det borde vara så...?
Jag borde vara förbjuden att tänka vid den här tiden, någon borde kunna stänga av min hjärna, precis som den här bloggen om ett par minuter... aja!

You have a good night!
I know I will :)

---

Edit 13.44
Nu har jag gjort bloggen till sån tråkig full med massa "onödiga" inlägg med mina tankar, så som jag inte skulle... men det är också nu som jag struntar i det :) Vilket i sig är skönt och så är det nog bara en period.
Jag åker snart, jag har bokat biljetten hem, men inte biljetten ner.. ganska puckat! Haha men jag fixar det hur som helst!
Snart ska jag få min Ben n Jerrys Milkshake och min lilla syster är lyckligt ovetandes om hur snart hon ska få bjuda mig på det! Hihi!

I love me! And You...

Jag vaknade med en skum känsla i kroppen igår, så outhärdlig, så skön. Tänkte på det hela dagen, så mycket att jag nästa började tro att jag bara intalat mig det hela!
Men när jag vaknade idag, så fanns den kvar... :)

I said I'd never stop, I'd never give up...
I just didn't think never could be now.



Återkommer, kram!

Igår var tydligen 15 år sen vi kom till Barcelona. Jag minns inte resan, ja har vaga minnen från ankomsten... Förrutom alla reportrar som var på mig, jag var i princip i varje dagstidning, haha jag och min docka med samma hårfärg var tydligen jävligt intressant tillskott i befolkningen!

Jag minns känslan av lycka då man fick den där goda vaniljbakelsen till frukost, jag fick alltid mammas också. Jag åt väl inte så mycket annat, jag minns smaken ännu...
Jag minns känslan av frihet att bara kunna springa ner till stranden, känslan av trygghet och lycka.
Jag minns känslor. Och jag minns när
Som 12 Juli 2003, när jag möttes av känslan jag väntat på så länge, när jag fick känna värmen av en efterlängtad famn. Kärlek.
Som 12 Juli 2005, när jag äntligen kom till Pula och min förlorade ängel stod och väntade. Lugn.
Eller som 25 Mars, samma år, när jag mötte blicken som fick mig att känna det jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Lust.
Så som 16 September förra året, då Lejla släppte allt hon hade i händerna, mitt i Gbg bara för att springa och omfamna mig. Uppskattning!
Varje gång man landar i Split, man går av planet och den heta, kvävande luften slår i ansiktet så man tappar andan! Ren lycka.
Som 27 December 1993 då jag fick träffa far efter ett år sju månader och två dagar. Trygghet


Kan man inte bara få någon minut av dom känslorna varje dag? Hur fan balanserar man ihop allt? Så det blir en jämn skön känsla hela tiden..
Jag orkar inte med bergodalbanorna nå mer, jag har ingen ork att gömma mig bakom detta leende.

Det finns sådana där dagar då man bara vill krypa under täcket och inte gå upp på morgonen. Gömma sig från den kalla världen där ute.
Från den oskrivna, läskiga framtiden som väntar...
Men idag, idag är ingeeen sådan dag, noup!
Håret luktar nytvättat och jag bara älskar mig själv. Woah, en sådan dag då jag har så mycket i huvudet. En dag då jag mått tillräckligt dåligt för att inte kunna jobba, men jag tänker inte låta det påverka mig.
I love everything!

I love it, because I think I finally made peace with it. Det kommer alltid vara så här. Jag och mitt galna lilla huvud kommer alltid tänka så här. If you can't defeat them, join them. Så det är just det jag gör. Jag accepterar min dag idag och min morgondag. Jag accepterar att det här kommer ta ett tag. Vägen är lång, men jag ska ta mig dit!

Jag fick inte fortsätta så som jag ville, så jag fortsätter så som jag kan. För att jag, jag kan! Step by step...

111 är många, 2668 ännu fler...

Min favorit drog, som jag tagit så länge... Fick mig inte ens att må bra. Det brukar väl droger göra? Därför man tar dom, eller? I början var det bra ioförsig...
Jag kallar det drog för det var något jag behövde, antar jag. Och visst fick jag en kick utav det emellanåt.

 

Fast det var alltid något som fattades. Hur man än vände och
vred på det så blev det fel.
Jag vet, tusen tecken men jag vägrade ge upp.
Nej, jag vägrar! I Presens!
Jag fattar inte varför dom här tankarna är tillbaka. Allt jag vet är bara att jag inte vill! Vill inte bara tränga undan det, vill inte göra något annat så jag inte tänker på det.

 

Det kommer ju komma tillbaks, det gör det alltid.
Även fast det var fel, det blev så mycket fel. Alltid något, något som fattades, något som inte var som det ska. Något, som stod emellan. Fuck.

 

Jag var utan förrut i år och det gick bra. Kände mig som en ny människa.
Men då var det också mitt val. Nu har det bara blivit så här.
Jag känner mig nu som någon som tvingats till behandling, avväjning.
Jag vägrar sluta så här!

 

Och jag minns det som igår, kind mot kind, känslan av hud mot hud. Den där mjuka kinden... Gud! Det gick så snabbt, en liten puss i all hast, så som vi hörs sen eller vi ses imorgon.
Men icke

Varför gräva efter guld när jag redan har diamanter ...
Det jag skulle skriva förrut om mina ädelstenar, kort och enkelt. Tack! För att ni är så jävla bäst!

Jag har tillåt mig själv att tänka lite de senaste dagarna, jag har tillåt mig själv att bli arg. Jag har funderat lite över hur saker kunde bli som dom blev, om jag kunde gjort något mer? Inte analyserat, bara tänkt lite. Det var en tanke som jag snabbt jagade iväg. För jag gjorde mycket, jag gav mycket, av mig och ifrån mig. Det känns absolut rätt, så jag kan inte ha gjort fel som valde att inte försöka mer.
Varför skulle jag? För vem?
Hur mycket betydde liksom jag för dom, som valde att bara hålla käften och hålla sig tillbaka?
Jag bryr mig inte! För dom eller deras handligar betyder inte ett skit för mig längre! Inte efter det.
Allas rätta ansikte visar sig förr eller senare.

Och jag är den samma som alltid. Jag har inte gjort något fel, jag bär inte på någon skam så jag tänker inte heller sänka huvudet för någon.
Jag bär fortfarande på ett leende och håller huvudet högt.
Behövde bara få ur mig lite skit, så...

(lånar lite av Cola, för det är så grymt bra & jag slipper skriva långt)
Zato jer sam bila bolja
ko si bio ti
ne znas ni sam
spasavala i ono malo
sto je vrijedilo izmedju nas

Ja sam dala svaku moju draz
a ti samo laz

.
det är inte ens smärta
det gör inte ont
Utan det kväver mig
djupt innifrån

Det är inget man pratar om
det är inget ni ser, jag vet
Jag skrattar och ler
jag är glad, jo, jag mår bra
Men det finns alltid där
det kväver och tär på mig
Försöker ta
den lilla del som är kvar av mig
Men det gör inte ont
jag är som bedövad
fast i dess onda grepp.

Jag tog bort inlägget.
Ja, jag tänker inte stå bakom dom orden jag skrev igår. Det kanske inte alls är så jävla rätt som det känns. Det kanske inte alls är så jävla bra! Det kanske inte alls är bra för någon av oss... kanske.
Men ändå, fan vad jag vet att jag har rätt, fan vad jag hatar att jag inte får en sekunds respons, inte en gnutta hjälp.
Jag har alltid sagt att om man ska ha min uppmärksamhet och omtanke ska man fan förtjäna den!!

Med mig skulle du alltid ha allt och lite mer.
Så varsågod, jag har gjort mitt.
Välj himlen eller dra åt helvette :)

Oooch så hinner dom ikapp! Jag har försökt fly.
Tror dom vinner nu, igen.
Dom envisa jävlarna!
Jag är trött... så trött, trött på att inte förstå, på att inte kunna förklara, varken för mig eller för dig.

Att det skulle krävas något så extremt, för att inse, att man faktiskt är tillbaks på samma. Fast jag lät det ske, jag lät det gå ut över någon annan som inte har ett skit med detta att göra! Och det är så jävla fel! Jag vet...
Men det gick inte att göra på annat sätt. Nu är vi här. Samma jävla...igen. Fan, inte igen! Allting har förändrats men allting är detsamma. Hur fan kan det bli så? Nej, jag vet inte.
Men jag orkar inte kämpa mer! Inte för det, inte emot det. Jag vill bara ge upp! Men då blir jag knäpp och då vet jag inte vad jag gör, då blir det fel. Precis som då. Kämpar jag emot det så kommer jag antagligen förlora mig själv, jag kommer sluta förstå vad det är som ska bekämpas, varför? Det är ju en del av mig nu.

Jag har hört det så många gånger, jag är bättre, jag borde ha bättre, jag förtjänar bättre, jag ska tänka så häär eller tänka så däär... Oh!
Vad skönt det skulle vara, bara släppa taget.
Som en kall våg som drar ner dig, istället för att kämpa sig upp bara låta vattnet skölja dig ut, tills du är strandad.

Men fortfarande ler vi, precis så som om allt vore som det ska ;D

Tänk dig, att du har en låda där du stoppar ner alla jobbiga känslor och tankar och så lägger du undan den.  Sen så är allt bra, du njuter, mår hur bra som helst och har det bäst, du glömmer nästan bort den gamla lådan... Men någonstans på vägen, mitt i allt det underbara så råkar du snubbla över den och alla tankar och känslor ramlar ut! När du ska plocka upp dom igen så måste du se dom, röra vid dom, det väcker minnen...
Du kämpar mot begäret att gå igenom dom igen och det börjar smärta...

Jag vill slå sönder någonting! Jag vill skrika så höögt så att jag tappar luften, så att lugnorna gör ont!!! Jag vill att det här försvinner! Jag orkar inte!!!! :(
På morgonen är det tungt som fan. Under dagarna är det sen rätt lugnt, men mot kvällen kommer det sakta krypandes... nätterna är värst! Jag kan inte sova, och somnar jag så är de där också!! Det är överallt, runt mig, inom mig!
Det kväver mig! Jag vill bara att det ska bort bort, ut ur mig, bort ur mitt huvud! *tänder en cigg*

Det här skriver jag utan att veta vad eller hur, vad fan jag ska göra, hur jag ska handskas med det!
Dessa känslor som jag vägrar låta ta form, dom verkar vara starkare än mig och vill inte!!! Det enda jag vet är jag inte vill!!
Jag brukade tycka synd om människor som inte kan älska så passionerat och känna så starkt! Jag var stolt över hur mycket jag hade att ge! Men nu när jag inte vill, och hjärtat lyder inte, huvudet tänker för sig självt, jag kan snart inte bestämma, jag tappar greppet om inget annat! Jag vet inte vad det är jag behöver och vad jag vill längre, jag vet inte... Det har gått för lång tid för jag ska kunna stoppa det! Trodde det skulle gå över men det blev bara värre.


Jag vet också att jag inte tänker prata om det här, för jag vet att när man säger det högt så blir det verklighet!! Jag har gjort misstaget förrut... Jag tänker klä mig med mitt största leende och kämpa emot med alla krafter jag har kvar.

Don't you dare tell me that they aint all the same, that it doesn't always end up in the same fucking way.