E D I T A

Igår var tydligen 15 år sen vi kom till Barcelona. Jag minns inte resan, ja har vaga minnen från ankomsten... Förrutom alla reportrar som var på mig, jag var i princip i varje dagstidning, haha jag och min docka med samma hårfärg var tydligen jävligt intressant tillskott i befolkningen!

Jag minns känslan av lycka då man fick den där goda vaniljbakelsen till frukost, jag fick alltid mammas också. Jag åt väl inte så mycket annat, jag minns smaken ännu...
Jag minns känslan av frihet att bara kunna springa ner till stranden, känslan av trygghet och lycka.
Jag minns känslor. Och jag minns när
Som 12 Juli 2003, när jag möttes av känslan jag väntat på så länge, när jag fick känna värmen av en efterlängtad famn. Kärlek.
Som 12 Juli 2005, när jag äntligen kom till Pula och min förlorade ängel stod och väntade. Lugn.
Eller som 25 Mars, samma år, när jag mötte blicken som fick mig att känna det jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Lust.
Så som 16 September förra året, då Lejla släppte allt hon hade i händerna, mitt i Gbg bara för att springa och omfamna mig. Uppskattning!
Varje gång man landar i Split, man går av planet och den heta, kvävande luften slår i ansiktet så man tappar andan! Ren lycka.
Som 27 December 1993 då jag fick träffa far efter ett år sju månader och två dagar. Trygghet


Kan man inte bara få någon minut av dom känslorna varje dag? Hur fan balanserar man ihop allt? Så det blir en jämn skön känsla hela tiden..
Jag orkar inte med bergodalbanorna nå mer, jag har ingen ork att gömma mig bakom detta leende.