E D I T A

Jag hörde något för någon dag sen, i stil med "Det hade inte gjort ont om du verkligen inte hade älskat"

Yes, vilken tröst... först är man dum för man har älskat och då själv orsakat den smärtan sen så får man också höra att aa det ska göra ont. Fan.

Det här, vilket är hur jävla självklart som helst. Dom man älskar högst är dom som sårar en mest. Eller alltså värst. Det gör alltså mest ont. Det är klart, om Kalle eller Pelle gör något är det ju skillnad mot om någon av dina älskade gör det. Man bryr ju sig inte (alls) lika mycket.
Och det är så jävla jobbigt, ibland känner jag mig som en patetisk psykopat. Alla småsaker blir stora. Och jag kan bara inte inse att saker som är självklara för dom flesta faktiskt inte är det för precis alla. Jag vägrar inse att dom jag älskar inte skulle kunna göra det lilla självklara om så bara för min skull.
Jag vägrar tro på att det inte kan eller kommer bli bättre, även fast jag vet att vissa saker kommer alltid förbli som dom är. Vissa personer förlåter jag aldrig för sveket, för dom inte var där när jag behövde dom, för att dom inte insåg att det var jag som led och för jag lider än idag. För att jag inte kan bli den jag alltid ville vara.

Det gör så jäävla ont! Varje bakslag, varje missförstånd, varje motgång. Och jag är så trött, på att vara den som ska hålla ihop allt, den som alla tar ut allt på, den som jämt ska förstå alla. Men ingen förstår mig.

Låt mig ha en dålig jävla dag, för Guds skull, det är också mänskligt!