E D I T A

Så söta alla som skickat gulliga mess... så jag vill först säga att meningen inte var att stänga ut er utan att stänga in mig. Jag behövde tid med min tankar. Jag var frånvarande, jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Därför valde jag att försvinna ett tag. Lika bra, bättre än att försöka låtsas hänga med och vara närvarande.


Nu är det iallafall klart, som ny, omformaterad, installerat ett starkt jävla virusskydd med en feting brandvägg. Haha! Första dagen kändes det som om en lite fågels kvittrande skulle kunna sänka mig. Djup ner i något mörker där jag inte ens skulle våga öppna ögonen för att hitta vägen ut... Jo, jag skulle kunna sitta här och beskriva, måla upp allting med fina ord.. men det finns inget vackert med besvikelse. Den verkligeheten som jag ägde, som var bara min, den rasade, kabom sa det och jag var vilse. Nästan lite som Alice... hahaha! Gud vad komiskt detta är nu! Nå ja! Jag var tvungen att omprioritera, det är det det handlar om.

Jag måste klargöra en sak också, jag skäms inte för vad jag känner eller tycker. Därför ger jag fan i om det är en närstående eller en främling som kan läsa det här... It wont make any difference to me.

Så vad är det jag har gjort? Jag har varit med Mario (Super alltså) mestadels, vi har tillsammans letat efter stjärnor som öppnar upp nya dörrar och nya vägar... Grymt va? Det var skönt, han frågade inte mycket, han hakade bara på, dit jag vill, dit gick vi.. hihi, trogen kamrat den där! Jag försökte med Assasins, hugga ner folk, var inget för mig.. Försökte med GTA också, det funkade inte heller.. dammit.

Och jag såg ju det här komma, jag kände det... men rädslan att frysa till is behövde jag inte ta så negativt. Nu ska det bli lite mer jag igen och lite mindre du. Man lär sig varje dag, och nu har jag lärt mig ännu en läxa. Alla kan inte hantera saker på ett vuxet sätt, tyvärr. Ja, jag tappade fotfästet, men återfick det snabbt igen, helt ärligt, mycket snabbare än jag trodde. Jag trodde det skulle vara mycket värre, svårare... Men det är väl lika bra att förbereda sig på det värsta och klara det galant. Efter alla gånger så har jag väl lärt mig. Så det viktigaste utav allt är ju att min verklighet är i min ägo igen, och jag ändrar fortfarande inte på mig för någon, eller något.
Detta blir då sista inlägget i kategorin These Thoughts, utav uppenbara skäl;
alltför mycket stolthet.