Snön faller, jag ler.
Jag bad om det här. Bakom dimman i ögonen bad jag en tyst bön om det här vita täcket. Snön. Glädjen som en gång fyllde mitt hjärta. De små skristallflingorna som sakta föll från himlen brände i min hud, och jag log. Mitt ljus i mörkret, mitt efterlängtade hopp. Dessa små droppar av glitter som lyser upp min värld. Något som är kallare än jag, den skärande kylan. O jag behövde det här... känna något, känna mitt inre, tårarna som värmer mina kinder.
Det som skrivits
Postat av: En mörk snögubbe
"mitt inre, tårarna som känner mina kinder"
Otroligt poetiskt. Nu vet jag vem du umgås med!!!
Postat av: Edita
värmer*
Men aha, okej, orka göra en person så nyfiken :)
Trackback