E D I T A

Ena stunden håller jag verkligen på att bli förbannad, i nästa stund skrattar jag. Åt det här, åt mig.
Jag kanske trots allt kräver för mycket, jag kanske är en sådan där jobbig, krävande typ

När jag är på botten drar du upp mig och får mig att le det är fåniga leendet som bara du kan. Och du kan, varje gång. När jag verkligen verkligen behöver någon så är faktiskt du den som är där. När jag som minst anar det, när jag minst förväntar mig så är det Du.
Jag kanske inte tackar Universums krafter tillräckligt ofta, fast jag är ju, när allt kommer omkring, otroligt tacksam bara över att du existerar. Att vi existerar, på den här planeten, samtidigt.

Det är en skänk från ovan. Det är meningen att det ska vara så. Allt runtomkring oss binder oss samman. Du finns i mitt liv och jag finns i ditt. Det är en självklarhet.

Jag älskar den här känslan som uppfyller mig. Och ja kan inte beskriva den i ord. Glädjen, lyckan, ruset... Kärlek. Bara rentav KÄRLEK! Dom säger att det är skillnad på att leva och att vara vid liv, och det är det. Jag har varit vid liv länge, men det var länge sedan jag levde, länge sedan jag kände mig så här levande. Det var länge sedan jag längtade till morgondagen och första mötet. Dom där ögonen som ser på mig, ögonen som strålar av glädje och liv. Dom som glittrar av hopp, ögonen i spegelbilden.
Och jag önskar, mer än nånting att jag kunde ge en bit av den här underbara, upplyftande känslan till dig. Bara för att se dig le, bara för att se den glädjen i dina ögon.