E D I T A

All glädje och framgång i världen kan inte rädda mig insåg jag. Inte med ondskan som lurar i mörkret, väntar på tillfället när man äntligen har funnit lyckan och känner sig obesegrad... Då smyger den sig på en; här är jag... BAM! Smärtan, kommer du ihåg mig?
Jag vill bara krypa ihop där och gömma mig. Sen slår det mig, att jag har inget där. Och jag behöver det där, mer än syret jag andas ikväll. Jag vill falla ihop i bitar bara för att plocka ihop dom imorgon igen. Vetandes om att allt är kvar, varje känsla, varje minne, varje bakslag, varje skratt... Varje tår. För jag orkar inte längre ta skit för att skydda de jag älskar mest, för att skydda mig och för att orka med morgondagen. Jag orkar inte vara den smarta som håller käften när jag vet att det som sägs ändå är fel men jag finner inte alltid styrkan att kämpa emot.
Folk säger att dom vet, dom förstår, alla har sina dåliga dagar. Men ni vet fan inte alls hur det är. Ni vet inte hur det är att leva med ondskan vid sin sida, hur det är att gå hand i hand med smärtan och irra runt i mörkret. Ni vet inte hur det är att bli van vid dess närvaro och sedan vänja sig vid mörkret. Att kunna hitta runt där, urskilja dom olika vägarna, men aldrig hitta en utväg.

Så ikväll dansar jag med Djävulen, för gamla tiders skull. Ikväll sover jag med fienden, med giftet som pumpas genom mitt svaga hjärta. Ikväll andas jag smärta.